Världens

Var och vaccinerade mig mot Gula febern och kolera/turistdiarré i veckan.
Det blev lite billigare än jag trott! Detta eftersom jag tog vaccinet Dukoral redan i mars innan jag åkte till flyktinglägret så nu behövde jag inte ta dubbla doser utan bara "fylla på" med en.

På detta sparade jag 200 kronor. I glädje skulle jag räkna om hur mycket pengar det är i Bolivia, Peru och Brasilien. Men inte ens på Forex kan de växla till bolivianos och peru-pengar (Ja, jag erkänner. Har inte lärt mig vad de heter) så det enda jag fick fram är att 200 svenska kronor är 53 brasililanska real. Jaha... det låter inte alls mycket.

Då var det häftigare i Vietnam där jag tog ut 1,7 miljoner ur bankomaten. Det var knappt 2000 kronor.
Det gäller att ta ut ganska mycket kontanter åt gången när man reser för det kostar 30-50 kr på det svenska visakortet att ta ut pengar utanför euro-land. Valuta-diskriminerare.

Gula febern-vaccinet är egentligen inte till för att skydda mig, utan landet jag reser till. De lyckas hålla sjukdomen stången genom att tvinga inresande att ha vaccinerat sig för att inte ta med sig smittan in. Men givetvis är det smart att lägga fram det som "den stackars turisten ska inte behöva bli sjuk när den är här". Och inte de miljoner som redan bor där heller.

I kväll ska jag tillbringa tid i ett väntrum, och sedan få ett stick i armen. Tror jag. Det är vaccinationsmottagningen som får min tid efter jobbet och på programmet står "gula febern" och kolera/turistdiarré.

Gula febern orsakas av ett virus som leder till inflammation i levern. Sjukdomen överförs genom myggstick och förekommer i Centralafrika och Syd-amerika.  Jag gissar att just för att det är levern som drabbas först så kallas det "gula" febern. För om levern inte funkar blir man gul i skinnet.

Vaccination mot gula febern är för närvarande den enda officiellt obligatoriska vaccinationen som en del länder kräver för att du skall komma in i landet. Många länder kräver också vaccinationen före inresa, om du mellanlandat eller kommer från andra länder där sjukdomen finns. Dessa bestämmelser syftar mer till att skydda respektive land och mindre till att skydda enskilda resenärer. Vaccinationen skall då dessutom vara utförd minst 10 dagar före ankomsten till landet.
En injektion ger ett bra skydd under en 10 års-period.

Källa: Vaccinationsguiden.se

Tänk jag tycker att "turistdiarré" låter roligare än vanlig diarré, om man nu kan säga så.

Måste komma ihåg att få ett vaccinationskort (det där gula som är lika stort som passet) så jag kan bevisa att min kropp är motståndskraftig. Har redan tappat bort två sådana... tror det är mitt pass som äter upp dem föra tt slippa konkurrens om uppmärksamheten.

Det är mindre än en månad kvar till min avresa mot Sydamerika.
Pengarna jag sparat ihop i flera år är inbetalade till resebyrån och flygbiljetterna ligger här vid datorn.
Tågbiljetten till Arlanda är också fixad.
På måndag ska jag vaccinera mig mot gula febern och kolera.
En ny resväska av modell sportbag med hjul är införskaffad och kommer komma mycket bra till pass.
En ny fly safe-påse till fotorullarna ligger på posten och väntar på att bli hämtad. Det ska jag göra imorgon.

Packlistan börjar formas. Hittills står det:
* Öronproppar
* Toarulle
* Raggsockor
* Långkalsonger
* Bikini
* Vandrarskor
* Flip-flops

Den klassiska listan är inpräntad sedan länge:
* Systemkameran
* Fotorullar
* Stativ (kan dock hända att det i slutändan inte får åka med)
* Extra batterier
* Digitalkamera (måste fråga min vän om jag får låna hans som är bättre)
* Flera minneskort
* Laddare
* Extra batterier (ifall det inte finns nån ström, eller om den är för klen)
* Block
* Pennfack m innehåll
* Adressbok

Ja, pass och pengar behövar jag inte ens skriva ner för det vet alla att det måste med.
Var på banken i går för att beställa valuta. Men de hade inte ett nickel som skulle passa i varken Bolivia, Peru eller Brasilien. "Dollar rekommenderas" sa mannen bakom disken. Jaja...

Mindre än två månader till avresa. Prick den 1 oktober bär det av, först till Stockholm och sedan vidare som följer:

Dag: 1 Avresa från Arlanda.

2 Ankomst till Cochabamba i Bolivia. Välkomstmiddag

3 Avresa från Cochabamba till Sucre

4 Utflykt i Sucre, Bolivias konstitutionella huvudstad med vackra byggnader från kolonialtiden. I närheten av staden kan man beskåda världens största bevarade dinosauriespår

5-6 Vi reser vidare mot Potosi, silverstaden som på 1500-talet var ?den nya världens? rikaste stad. Finns det tid och lust kan man bada i varmvattenkällor eller besöka Carmelita-ordens nunnekloster. På eftermiddagen reser vi vidare mot Uyuni med buss och tåg.

7 Vi upplever världens största saltöken., Salar de Uyni. Ett säreget landskap där man ser öar med jättekaktusar och om man har tur även flamingos. Vi besöker en saltfabrik för att se hur man tillverkar salt för Bolivias förbrukning. På kvällen reser vi till La Paz med nattåget.

8 Fri förmiddag. Guidad tur i La Paz.

9 På förmiddagen besöker vi ett skolprojekt i Llojeta, där vi för göra hembesök hos familjer som ingår i verksamheten. De som är faddrar får möjlighet att träffa sitt fadderbarn. På eftermiddagen åker vi till Tihuanaku för att betrakta imponerande lämningar från aymararikets storhetstid för att sedan fortsätta till Puno i Peru, där vi övernattar innan vi beger oss till Cuzco.

10 Vi berger oss mot Cuzco med buss.

11 Tid att på egen hand utforska Cuzco. På eftermiddagen blir det city tour i Inka-imperiets huvudstad.

12 Från Cuzco reser vi med tåg mot den vackra byn med varma källor, Aguas Calientes, vid foten av det berg där Machu Picchu ligger. Övernattning i Aguas Calientes för de som inte ska vandra. Men det ska jag. Jag kliver av tåget på en tidigare station för att vandra Inkaleden fram till Machu Picchu. Övernattning på någon av Andernas toppar för min del!

13 Gruppen tar en kort bussresa till Machu Picchu. Den grupp jag är med i går upp klockan 04,00 för att vandra de sista timmarna på Inkaleden och komma fram till ruinerna lagom för att se solen gå upp över dem. Sägs det.

Efter en dag i ett av världens sju underverk får även vandrarna åka buss tillbaka till Cuzco.

14-15 Avresa från Cuzco med buss till Copacabana som ligger vid Titicacasjön i Bolivia. Före avresa besöker vi flytande vassöar.

16 Från Copacabana reser vi till Solön för att kolla in fler ruiner från Inkas tid. Senare under dagen reser vi vidare mot La Paz.

17-18. En halvdag att på egen hand tillbringa i La Paz. Den lokala marknaden med vackert hantverk rekommenderas. På eftermiddagen beger vi oss till regnskogen i Los Yungas och det lilla samhället Coroico. Här kan man sola, bada, vandra och titta på vattenfall och fruktplantager och annat. De som är faddrar kan få ta med sina fadderbarn på denna utflykt.

19 Någon form av utflykt.

20 På morgonen avresa tillbaka till Cochabamba. På kvällen avskedsmiddag med folkmusik.

21 City Tour i Cochabamba. Avresa till Rio de Janeiro  och ankomst på kvällen. Hotellet ligger på gångavstånd till den berömda Copacabana-stranden.

22 Vi besöker ett skolprojekt i en av favelorna (slumområde) och har gemensam lunch. På eftermiddagen besöker vi Kristusstatyn och Sockertoppsberget.

23 Vi åker till den vackra halvön Buzios där vi kan sola och bada och njuta av den tropiska atmosfären. Övernattning i Buzios.

24 Återresa till Rio. Fri eftermiddag samt avskedsmiddag.

25 City tour i Rio de Janeiro med bland annat världens största fotbollsarena Maracana-stadion. Avresa till Sverige.

26 Hemkomst till Svea rike.

Det verkar inte vara många som säger detta, men jag är starkt förtjust i SJ!
För ett bra tag sedan kom jag över en 95-kronorsbiljett som skulle ta mig från Västergötland till Stockholm. Två timmar på spytåg för 95 spänn. Jatack!

Resa från Stockholm till Höga Kusten kostade sedan 145 kronor. Fyra timmar på spytåg för under 150-lappen. Jatack!

Och det bästa av allt: När jag åker hem hela vägen på en gång, från Höga Kusten till Västergötland kostar det 177 kronor! Ni som inte har koll på Sveriges geografi borde slå upp och inse att det är en låång sträcka.

Dessutom har Apoteket börjat sälja tuggummin mot åksjuka, så snart kanske jag slutar kalla X2000 för spytåg.
Det går bra att semestra när det år så billigt att ta sig runt även i Sverige.

Som ett litet bidrag till debatten om växthuseffekten firar jag nu några dagars semester på en bilfri ö.
I Bästkustens skärgård ligger lilla Dyrön och här är det gångtrafikanter som dominerar på vägarna/stigarna. En och annan flakmoped skrämmer slag på oss från fastlandet, men annars är det lugnt.

Och för att påminna om just växthuseffekten har det regnat i varierande omfattning nästan ända sedan vi kom.

Transporten hit skedde i och för sig med båt och det kan vara relativt miljöskadligt det också. Jag har ingen kunskap om hur farlig personbåtstransport (alltså ungefär som personbil menar jag) påverkar miljön. Jag vet att den givetvis gör det, men inte i vilken utsträckning. Om någon vet är man välkommen att tala om det för mig.
Är en mil med bil bättre eller sämre än en (vanlig) mil med båt?

Här kan man se vilka länder jag besökt. Tyckte det var rätt många men det ser futtigt ut så här. Att inte Kina är större?
Fast det är ju fel på kartan. Indien är till exempel sju gånger större än Sverige till ytan, vilket inte framgår alls.
23 länder har det blivit hittills i alla fall. Sydamerika står på tur skulle jag tro. Å andra sidan sa jag det för ett år sedan också och då hamnade jag i ett flyktingläger i Afrika vid påsk i år. Och i Tallin (Estland).

Om några timmar åker jag för att käka lunch med min sambo. Sedan sätter jag mig på tåget till Stockholm. Där blir det några timmars sömn hos en resekamrat. Innan jag somnar planerar jag att duscha och tvätta håret ordentligt, för det blir nog sista gången på ett tag. Har packat tvål så jag kan tvätta händerna och andra viktigare kroppsdelar under min vistelse i flyktinglägren, men någon hårtvätt räknar jag inte med.
För att slippa Sahara-sanden blir jag säkerligen ändå insvept i ett tygstycke så som de är där.

I går kväll döpte jag om handbagaget till kameraväska. Tre kameror är packade, två digitala och min fina systemkamera som tar så fantastiska färger. Längtar efter att få börja använda dem, men måste vara snål med batterierna. De växer liksom inte på träd i Sahara. I och för sig gör inget annat det heller, men jag har hört talas om att det ska finnas underjordiska sjöar som flyktingarna odlar grönsaker på. Grönsakerna får bara patienterna på sjukhusen äta av, för de anses behöva näringen mer än de andra som bara är på svältgränsen.

Tidigt som bara den åker vi till Arlanda i morgon och sedan blir det några timmar i Paris innan vi flyger vidare. Kvart över två på natten landar vi i Tindouf i sydvästra Algeriet. Där börjar öknen och en bit ut i den ligger västsahariernas flyktingläger.


* * * * * * * * * * * * * * * * *
Här kommer lite fakta om situationen där:

Västsahara är ockuperat av Marocko sedan 1975. Många västsaharier bor sedan dess i flyktingläger i Algeriet.
Västsahara, som dessförinnan var en spansk koloni, står på FN:s lista över länder som ska avkoloniseras. Sedan 1991 finns en FN-styrka på plats för att genomföra en folkomröstning om självständighet för Västsahara. Sedan 1991 råder vapenvila mellan Marocko och den västsahariska befrielserörelsen Polisario. Någon folkomröstning har dock inte ägt rum på grund av Marockos vägran att fullfölja fredsplanen.

Marocko är sedan länge västvärldens allierade i arabvärlden. Frankrike och USA har särskilt goda förbindelser. Marocko är en av EU:s största mottagare av ekonomiskt stöd. I augusti 2005 tecknade EU fiskeavtal med Marocko, där de västsahariska vattnen är inkluderade. Detta strider mot internationell lag.

Källa: Afrikagruppena

Det bor 160 000 människor i västsahariernas flyktingläger. Röda Korset och UNHCR (FN:s flyktingkommiariat) håller dem vid liv med mat- och vattenleveranser. Många har bott i lägren i över 30 år och generationer håller på att växa upp där utan att ha levt på något annat ställe än i ett flyktingläger. Mestadels kvinnor lever där, eftersom männen försvann eller dog under stridigheterna.
Västsahariernas flyktingläger sägs ändå vara ett av de mest välplanerade i världen.

* * * * * * * * * * * * * * * * *
Nu ska jag bara ta batterierna ur laddaren och fotorullarna ur kylen... Mot Västsahara!

Följande kan ha utspelat sig i väntrummet till drop-in-vaccingering i veckan:

Jag slår mig ner i en ledig stol. Bredvid sitter en äldre dam. Tilläggas bör att det inte bara vaccineras inför resor här utan även mot influensa. Mina fördomar säger mig att tanten ska få influensavaccin insprutat.
Efter att vi studerat våra blå tossor vi har på fötterna försöker damen inleda det klassiska varför-är-du-här-samtalet och gör så.
- Vad ska du vaccinera dig mot?
Jag svarar:
- Kolera.
Tanten svimmar.

Det visade sig nämligen att kolera var det enda  jag behöver vaccinera mig mot inför min resa till Västsahariernas flyktingläger i Algeriet. Inte för att det är helt ofarligt i övrigt, utan för att jag redan är väl vaccinerad. Det sa läkaren. Så denguefeber, stelkramp, hepatit A, polio och allt annat farligt kan också hålla sig borta.

Något malaria-profylax behöver jag inte. Det finns ju inget vatten i öknen...


*********************
Fotnot: Ingen tant svimmade vid idétillfället för detta blogginlägg. Det var bara en inre syn jag fick för mig på vägen dit.

Jag fick en märklig känsla, men den låt som jag ofelande kunde sjunga med i i varneda ord var "Back for good". Som Take That gjorde för 10-15 år sedan. Innan mobiltelefonerna fanns, som Robbie sa. I övrigt var givetvis extranumren "Let me entertain you" och "Angels" bäst.

Jag var lite orolig i början. Det är ju så satans dyrt i Paris, det visste jag minsann. Men jag hade varit dum om jag inte åkt med på resan där man fick transport dit och hem och tre nätter på hotell, inklusive frukost, för 1 990 kronor. Nog för att det var ett dygn buss genom halva Europa, men det stör inte mig. Ryggen klarade sovbussen utan att klaga allt för mycket och grannarna i sätena hade inte särskilt konstiga nattbestyr för sig.

Trötthet och lättja gjorde att vi första kvällen gick med guiden till den restaurang där hon fick äta gratis (eller i alla fall väldigt billigt) mot att vi andra pungade ut med 25 euro för en trerätters. Det stora marknadsföringsknepet var att så många gånger som möjligt tala om att det ingick en halvliter vin i det priset. Traditionell räkcoctail till förrätt, jättegod lax till varmrätt och glass som till ett stort barn som efterrätt. Gott! Det specifikt franska käket med sniglar och annat jag helst inte äter lät vi bli.

Boendes i konstnärs(flum)kvarteren Monmartre blev första turistmålet givet. Sacre Coeur. Gratis! Ta i från tåna bara och gå alla trappor upp till den katolska kyrkan som påminner om muslimska Taj Mahal i Indien.
Den som vill se pampiga byggnader från skiftande sekel gör rätt i att besöka olika kyrkor. De är dessutom gratis. En annan sådan i Paris är Notre Dame. Även om ringaren inte var hemma så hamnade vi mitt en en mässa klockan tre på eftermiddagen. Tio-tolv prästklänningsbeklädda män hymnade, nynnade och mässade ut över en till häften fullsatt enorm sal. Det var fotoförbud men i sällskap med en japansk turistgrupp försökte vi kamouflera oss.



Besöket på ett av världens mest kända museum, det gamla kungapalatset Louvren var märkligt billigt enligt mig. För 8.5 euro fick vi fritt tillträde till gigantiska utställningssalar. Totalt har Louvren över 300 000 konstverk av olika modeller i sina samlingar. Som icke särskilt konstintresserad var det dock bara en gumma som lockade. Mona Lisa. Superövervakad. Och hon tittade verkligen på mig när jag gick runt i halvcirkel framför tavlan.
Jag hade kunnat betala 85 kronor bara för att få se rummen och ramarna. Men det är ju jag det. Äkta konstfreak satt stilla länge och spanade efter detaljer som ingen tidigare upptäckt.

Så till sist det man inte får missa i Paris. Eiffeltornet. Den fyrbenta pinnen är ett världsarv som målas om av bergsklättrare vart sjunde år. För 110 kronor fick vi trängas i en hiss upp till högsta våningen. Om man inte ville komma upp sig så kunde man kliva av på första eller andra etaget, vilket även det räckte bra för att se ut över staden. Medhavt festis ända från Sverige gjorde att fikat inte blev så dyrt utan gick loss på 60 spänn.

Vid målarnas torg i Monmartre kostade en kopp kaffe 5.4 euro. Fattiga och småsnåla västgötar plockade då upp ytterligare en medhavd festis och gick sedan till bussen för att åka hem. Det tog 40 minuter att ta sig igenom en kilometer av Paris gator vid femtiden denna eftermiddag. En lördag!

Jag har nyligen uppfyllt mitt nyårslöfte, utan att varken behöva sluta röka (eftersom jag aldrig börjat) eller motionera mera (eftersom jag snarare trappat ner på det). Runt det där tolvslaget i vintras lovade jag mig själv att besöka minst tre länder som jag inte redan varit i. Det har hittills blivit fyra. Nu har jag jobbat ett tag sedan jag kom hem från Vietnam, Kambodja, Bangkok och Helsingfors.

Jag skulle kunna fylla hela den här bloggen med reseberättelser, iakttagelser och upplevelser, ja säkert hela internet förresten. Men jag får hålla mig till att nämna några små delar av mosaiken som blir Sydostasien.

* ... duschmunstycket bara når dig till axlarna.

* ... hela badrummet blir blött när du duschar.

* ... du behöver stoppa ner huvudet i en spann vatten för att blöta håret (i alla fall jag).

* ... dina resekamrater försöker äta nudelsoppa med pinnar.

* ... antalet mopeder vida överstiger antalet bilar.

* ... du ombeds att inte koka kläder på hotellrummet och lämna dina sprängmedel i receptionen.

* ... du kan åka på en underbar heldagsutflykt med båt för mindre än 50 kronor.

* ... huvudet på fågeln du besällde till middag sitter kvar.

* ... eller din middag mest liknar ett mellanmål.

* ... en trädrot kan vara lika stor som ditt hus.

* ... du ser leende grisar åka cykel bakom husse eller matte.

* ... landskapet är så vackert att du får tårar i ögonen.

Vad hade Rumpnissarna sagt om de bott under denna rot? Trädet växer dessutom ovanpå en stor mur i Angkors tempel.

Så kom då dagen när jag velat trycka på livets pausknapp, om det funnits någon. Långsamt glidandes i en liten båt i den bruna Mekongflodens delta insåg jag att jag mycket väl kunnat stanna där resten av livet. Åtminstone för ett litet tag. Den gassande solen, träden som inramade upplevelsen och finurligheten i livsföringen i Vietnam fångade mig som en fluga i ett stort spindelnät.

Men tack vare min nyfikenhet på resten av världen lyckades jag sakta ta mig loss. Det finns ju så mycket mer att uppleva, se och göra. En annan kul sak är att jag besökt gamla Indokina samma år som det jubileras med 30 att  Vietnamkriget (i Vietnam kallas det Amerikakriget) tog slut. Vi hamnade i flera firanden som får Kräftans Dag och Göteborgskalaset att verka som blyga småflickor jämfört med framfusiga donnor som vill ha mer och mer. Att genomsvettig och trött försöka ta sig åt ett håll som är rakt motsatta mot vad 5 000 vietnameser går kan dock vara en prövning. Passade vi det läget på att tacka min lyckliga stjärna att jag är 180 centimeter lång och åtminstone kunde andas fritt över det svarta hårhavet.

Utan att göra den minsta utläggning är jag allt mer övertygad om att människorna som lever under andra förhållanden än vi, som sliter med varenda riskorn och är glada för sina två barn och inte tänker så mycket på de tre de förlorat är lyckligare än vad vi är. De måste inte stressa från jobbet för att hinna i tid till hårfärgningen hos frisören, skynda sig att köpa ”rätt” kläder eller kräkas upp maten de stoppat i sig för att de tror att de måste vara smalare. De måste inte köpa ny soffa för att den gamla har tio år på nacken eller klaga över att det är trångt i sängen när två vuxna och flera barn sover där varje natt.

Jag blir förresten tårögd även av det svenska landskapet.