Regeringen ser inte människorna i den globala utvecklingen
Jag har nyligen fördjupat mig i svenska regeringens politik för global utveckling och valde att speciellt titta på kapitlet "Prioriteringar i politiken".
Uppgiften är att se det ut ett kvinnoperspektiv och analysera hur texten är skriven, vilka ord som används o.s.v.
Sveriges regering har valt fyra områden att prioritera i sin utrikespolitik:
Miljö, Handel och jordbruk, Migration och Säkerhet.
Avsaknaden av micronivå i skrivningarna är total. Hur Sveriges politik för global utveckling ska föras för att förbättra för enskilda människor beskrivs på intet sätt. Man nämner inte heller hur den ska gynna Sverige och resten av världen.
I stycket om miljö nämns att internationella miljökonventioner har fundamental betydelse för fattigdomsbekämpning, men inget om mäns eller kvinnors speciella behov av en välfungerande närmiljö, med exempelvis rent vatten som är grunden till allt välbefinnande. Utan rent vatten spelar inget annat någon roll.
Regeringen kunde till exempel ha tagit upp ökenspridningen, som ju påverkas av klimatet, som en försvårande omständighet för kvinnor i de områden där vattnet försvinner allt längre och längre från hemmen och kvinnorna måste ägna mer och mer tid till att hämta vatten och kan då inte göra andra sysslor, som att lära sig läsa.
Det skrivs att de ska prioritera landsbygdsutveckling i fattiga länder, men den stora roll som kvinnor har i jordbruket och familjeförsörjningen, nämns inte med en enda stavelse.
Vad gäller handel tar man inte heller upp det faktum att många varor tillverkas i stora fabriker med mycket undermåliga förhållanden för de arbetande, ofta kvinnor och barn
Migration handlar i allra högsta grad om människor och dess anpassning eller återanpassning i olika länder. Men regeringens text handlar om strukturer och myndigheter. Inte ett enda ord finns preciserat över hur människor ska känna sig bemötta eller hur de ska uppleva det stöd de kan få.
Hela resonemanget är fört på macronivå. Det är inte ens tal om ”den lilla människan” utan personer är helt tillintetgjorda i denna text.
Svenska regeringen har en ambition om att Sverige ska vara med och ta en aktiv roll i genomförandet av FN-resolution 1325 som säger att kvinnors deltagande i fredsbyggande internationella insatser och fredsprocesser ska främjas.
Millenniemålen, som till flertalet handlar om kvinnors situation, tas upp i ett kortare stycke och om dem säger man att man avser att föra en dialog med ”intresserade parter” om förutsättningar och möjligheter att länka samman säkerhetsaspekter med dessa.
Varför bara med ”intresserade parter” när det uppenbart finns många länder/parter som inte är särskilt intresserade att öka någon form av mänskliga rättigheter, speciellt inte för kvinnor?
Varför kan inte svenska regeringen gå i bräschen och vara lite tuffare och säga att de ska ta upp diskussionen även med dem som hittills inte visat något intresse? Det är en inte allt för svår gissning att de som visar intresse för detta arbete är de som redan håller på med det, och de som inte gör det vill fortsätta att hålla sig utanför.
Någonstans måste arbetet börja. Någon måste säga den första meningen för att starta åtminstone en tankeprocess bland andra aktörer.
En tydligare skrivning om kopplingen mellan Millenniemålen och en framtida stabil säkerhet hade varit önskvärd, då fred mellan folken inleds med att varje enskild människa är trygg i sig själv.
Ordet säkerhet betyder att det är länder som ska ha ökad säkerhet. Underförstått kan det också handla om människor, men uttrycken är för klena då de inte kan definiera människor som ”kvinnor och män” och ännu mindre som ”kvinnor”. Säkerheten det talas om handlar inte om varje enskild persons trygghet, utan att länder ska åtnjuta den. Ett land kan vara säkert i egenskap av icke-krig, men det betyder inte automatiskt att de personer som lever där är säkra.
Jag skulle vilja se en vision om hur Sveriges bistånd ska påverka familjer och personer i de länder som mottar vårt bistånd. Ett bistånd som lämnas från stat till stat riskerar i större grad att missbrukas än ett som lämnas från människor till människor. I förlängningen skulle man kunna tänka sig att en kvinna som fått förhöjd välfärd i sitt hem ska säga ”Tack Sverige för mitt höjda värde”.
Välkommen till verkligheten... eller du visste kankse redan att Sverige pratar mycket och visar lite handlingskraft? Att vår regering slår sig för bröstet och tycker att vi är så himla duktiga - men är i själva verket det fegaste som finns och totalt oklara i sina formuleringar. Konflikträdda även på verbal nivå, kan jag väl säga. Och skriva några starka formuleringar kan ju leda till konflikt så att Persson och andra inte kan stå och flina ihop med andra ledare i världen... De som är bästa lämpade för att göra sådant försvinner dessvärre ur vår regering - antingen via sparken av "bossen" eller andra element i vårt land. (Tänker på Anna Lind) Kan vi hoppas på vår nya utrikesminister som har en stor insikt i FN:s arbete? Är han tillräckligt stark för att dra med sig Persson och hans pack... förlåt regeringsvänner? Vad säger Mona Sahlin, Ulrika Messing och hon partisekreteraren? Är de tillfrågade? Som kvinnor hoppas jag att de tänker längre än män med maktbegär - på flera fronter.