Snobben ville ha mitt medlidande
Vid SJ-informationen ska jag försöka få svar på hur jag nu ska komma hem, det är ändå tre byten tills jag kommit rätt. Duktig som jag är tar jag en nummerlapp och börjar knö med de 42 andra som också vill fram till informatören för att avreagera sig.
Jag verkar dock vara den enda som tog nummerlapp och alla andra kör på efter filosofin att de är mycket viktigare än alla andra och knör sig fram till disken och börjar ropa ut sitt problem till informatören.
Bredvid mig hamnar en ung man med, ska det visa sig, uppenbara attitydproblem.
Mannen har missat sitt X2000 som han hade förstaklassbiljett till. Nu fick han erbjudande om att få en ny biljett gratis. Hans problem är dock att det är ett vanligt intercity-tåg, dessutom i andra klass.
Alla sina argumenterande meningar efter detta besked inleder han med "Jag har en förstaklassbiljett på X2000" eller "ska jag som har en förstaklassbiljett på X2000...". Vi runt honom är snart medvetna om hur mycket mer synd det är om honom än alla vi andra försenade.
För visst är det så! De som har lyxbiljetten är mycket mer sårbara än vi andra, eftersom de har mer att förlora. Stackarn kunde ju till exempel inte koppla upp sin bärbara dator mot internet på det simpla intercitytåget. Det var heller inte någon mat inkluderad i gratisbiljetten.
Varför kan inte han läsa pocketböcker och äta dyra men icke-mättande mackor från Pressbyrån som vi andra andraklassresenärer?
Till slut tröttnar jag på hans överklassklaganden och slutar lyssna. Men när han vänder sig om för att gå säger han till mig "Det lönar sig att bråka lite". Jag gissar att han fick nån ny snobb-biljett bara för att den smått irriterade informatören skulle få chansen att börja med nästa undrande resenär.
När jag efter tålmodigt väntande får en ny biljett till ett senare tåg möter jag den bortskämde stackaren utanför infocentret. Vi småpratar lite och han är tvungen att äta lunch i Alvesta, vilket för honom verkar värre än att hamna under en sumobrottare.
Själv är jag mest rädd för att kräkas på det X2000 jag ska åka i 28 minuter.
Om nyårslöftet och Amerikakriget (min resa i Vietman och Kambodja)
Jag har nyligen uppfyllt mitt nyårslöfte, utan att varken behöva sluta röka (eftersom jag aldrig börjat) eller motionera mera (eftersom jag snarare trappat ner på det). Runt det där tolvslaget i vintras lovade jag mig själv att besöka minst tre länder som jag inte redan varit i. Det har hittills blivit fyra. Nu har jag jobbat ett tag sedan jag kom hem från Vietnam, Kambodja, Bangkok och Helsingfors.
Jag skulle kunna fylla hela den här bloggen med reseberättelser, iakttagelser och upplevelser, ja säkert hela internet förresten. Men jag får hålla mig till att nämna några små delar av mosaiken som blir Sydostasien.
Du vet att du är i Vietnam eller Kambodja när:
* ... duschmunstycket bara når dig till axlarna.
* ... hela badrummet blir blött när du duschar.
* ... du behöver stoppa ner huvudet i en spann vatten för att blöta håret (i alla fall jag).
* ... dina resekamrater försöker äta nudelsoppa med pinnar.
* ... antalet mopeder vida överstiger antalet bilar.
* ... du ombeds att inte koka kläder på hotellrummet och lämna dina sprängmedel i receptionen.
* ... du kan åka på en underbar heldagsutflykt med båt för mindre än 50 kronor.
* ... huvudet på fågeln du besällde till middag sitter kvar.
* ... eller din middag mest liknar ett mellanmål.
* ... en trädrot kan vara lika stor som ditt hus.
* ... du ser leende grisar åka cykel bakom husse eller matte.
* ... landskapet är så vackert att du får tårar i ögonen.
Vad hade Rumpnissarna sagt om de bott under denna rot? Trädet växer dessutom ovanpå en stor mur i Angkors tempel.
Så kom då dagen när jag velat trycka på livets pausknapp, om det funnits någon. Långsamt glidandes i en liten båt i den bruna Mekongflodens delta insåg jag att jag mycket väl kunnat stanna där resten av livet. Åtminstone för ett litet tag. Den gassande solen, träden som inramade upplevelsen och finurligheten i livsföringen i Vietnam fångade mig som en fluga i ett stort spindelnät.
Men tack vare min nyfikenhet på resten av världen lyckades jag sakta ta mig loss. Det finns ju så mycket mer att uppleva, se och göra. En annan kul sak är att jag besökt gamla Indokina samma år som det jubileras med 30 att Vietnamkriget (i Vietnam kallas det Amerikakriget) tog slut. Vi hamnade i flera firanden som får Kräftans Dag och Göteborgskalaset att verka som blyga småflickor jämfört med framfusiga donnor som vill ha mer och mer. Att genomsvettig och trött försöka ta sig åt ett håll som är rakt motsatta mot vad 5 000 vietnameser går kan dock vara en prövning. Passade vi det läget på att tacka min lyckliga stjärna att jag är 180 centimeter lång och åtminstone kunde andas fritt över det svarta hårhavet.
Utan att göra den minsta utläggning är jag allt mer övertygad om att människorna som lever under andra förhållanden än vi, som sliter med varenda riskorn och är glada för sina två barn och inte tänker så mycket på de tre de förlorat är lyckligare än vad vi är. De måste inte stressa från jobbet för att hinna i tid till hårfärgningen hos frisören, skynda sig att köpa ”rätt” kläder eller kräkas upp maten de stoppat i sig för att de tror att de måste vara smalare. De måste inte köpa ny soffa för att den gamla har tio år på nacken eller klaga över att det är trångt i sängen när två vuxna och flera barn sover där varje natt.
Jag blir förresten tårögd även av det svenska landskapet.