Världens

Kriget rasade på Balkan. Folk sköts ihjäl, många hotades och ännu fler var rädda.

Familjen med fem barn tvingades fly. De hamnade i Sverige. Familjens äldsta barn var då lite över tio år gammalt och började i skolan på den ort de kom till. Sedan bestämde de svenska myndigheterna att förläggningen som flyktingarna bodde på skulle läggas ner. Familjen fick flytta till ett annat ställe. De äldsta barnen togs ur skolan och sattes i nästa.

Men där kunde de inte heller vara så länge. Familjen tvingades flytta och barnen togs ur skolan. Efter ett tag kom de tillbaka till den stad de kom till från början. Den äldsta sonen spelade fotboll i ett lag där han trivdes.

Men familjen fick ett brev med posten som sa att de var tvungna att flytta. Fotbollsklubben försökte få myndigheterna att ändra sig så att de skulle få behålla sin spelare. Myndigheten sa att den spelande sonen kunde bo kvar hemma hos tränaren men resten av familjen skulle flytta. Familjen valde att ta den 12-årige sonen med sig.

Men de blev inte så långvariga på nästa ställe heller. På fem år tvingade myndigheterna familjen att flytta tolv gånger! Mer än två gånger per år. Och varje gång hade de äldsta barnen börjat i de nya skolorna. Varje gång försökte de lära sig det svenska språket och samhället. Varje gång blev de tvungna att flytta. Varje gång började barnen känna sig trygga i skolan och få vänner, men den känslan blev alltid kortvarig.

Åren gick medan familjen flyttades runt. Så var det dags för den äldste sonen att börja gymnasiet. Han skulle gå handelsprogrammet och behövde bara göra ett prov för att komma in. Han klarade provet med nöd och näppe, men strax därefter insåg han att han inte förstod allt som sades på lektionerna. När han inte hängde med som de andra eleverna slutade han att gå dit. Ingen gymnasielärare förmådde sig att hjälpa honom att lära sig det svenska språket. ”Han hade ju ändå varit i Sverige i fem år, lite måste han väl kunna”. Han hade också bytt skola, klass och lärare tolv gånger på dessa år…

Hur kan de svenska myndigheterna kräva att flyktingarna ska integreras när de behandlas på detta sätt? Familjen har ingen chans att känna sig hemma och göra sig till rätta om de inte kan vara på någon ort mer än ett halvår. Och hur ska det gå för barnen som inte får någon ärlig chans att lära sig svenska?

I dag är det den syster som föddes sist i skaran som klarat sig bäst. Hon fyllde in i skolåldern precis när familjen efter fem års jojo-farande över landet fick uppehållstillstånd. Hon har nu kunnat gå i den svenska skolan på en och samma plats.
Den äldste sonen som började skolan på tolv olika platser, försökte tolv gånger att komma in i samhället och tolv gånger ryktes upp ­– sitter i dag på ett av landets tyngsta fängelser och kostar samhället närmare 2 000 kronor per dygn.

Hade det inte varit billigare att låta familjen bo på ett och samma ställe hela tiden?

Mänskligt lidande mäts inte allt för ofta hos myndigheterna, men pengar måste de ju ändå sparat åt vårt stackars sargade samhälle.